Biavel/Insemination

Jag har inte sagt att något skulle vara bra av avelsynpunkt, jag skrev vad jag tror på. Jag vet också var jag har bigårdarna och har bra koll på den verksamheten.

Jag skrev att jag tror på en stor genetisk variation och att det är fördelaktigt för bisamhällenas livskraft. I naturen parar sig en drottning med många drönare av samma orsak.

Detta leder till en stor genomsnittlig genetisk variation mellan arbetsbina i samhället dvs att supersystergrupperna är ringa besläktade och därför genetiskt delvis olika. Samhällena har då större förmåga att anpassa sig till t ex miljöstress, sjukdomar, klimat än om alla supersystergrupper är genetiskt lika.

Många biodlare kräver kvaliteter hos samhällena som bra honungproduktionen, samhällets kapacitet att pollinera grödor, fromma bin med bra temperament utan avvikande beteende för skötsel, bina skall vara motståndskraftiga mot sjukdomar, snabbare tillväxt av samhällen inför grödors blomning, bra vaxproduktion för utbyggnad av vax, svärmtröga bin, kakfasta bin och bin som inte kokar när lådorna tas av, god övervintringsförmåga och lång livslängd av arbetsbin, osv. Man kan säkert göra önskelistan längre.

Nu önskar man sig även varroa toleranta bin och det anslås pengar för detta. Bivaeln gör allt för att eska pengar och får olika anslag som beviljats av myndigheter. Luktar det pengar så skall alla ansöka om samma sak. Just nu varroa toleranta bin.

En fråga är om det går att hålla samman alla dessa önskningar i den avel som bedrivs idag.
Trots den strävan vi har om alla dessa egenskaper med olika rasgrupper eller avelsgrupper så har vi fortfarande bin med Nosema, Yngelröta, Kalkyngel, Resistensproblem i alla dess former.

Problemen förekommer även bland dessa sk förädlade bin av bästa märke och sort.

Jag har själv köpt in bin från olika grupperingar och sett förekomster bland dessa. Även bland de Buckfast jag idag älskar ser jag ibland förekoster av problem. Problemen är allså inte lösta om man köper dyrgripar även det också blir olika förbättringar i andra avseenden.

Så som många artiklar ser ut inom biaveln just nu om vi lättsamt skulle översätta det till människan så är man i princip ute efter olika gener för att eleminera egenskaper som våghalsiga omkörningar eller fortkörning på motorväg. Den kriminella genen har man försökt utrota i asiatiska diktaturer med nackskott och ännu inte lyckats. Allt beror kanske inte på gener!

Jag har inte publicerat något av sommarens arbete på grund av diverse häckel. Men så länge jag själv känner mig trygg med den verksamhet jag bedriver och att jag har möjlighet att köpa bra drottningar från olika Buckfast linjer fungerar den. Jag tror jag har 5 sådana linjer i mina bigårdar idag och för hyggligt bra dokumentation om alla dessa samhällen. Jag har handlat ca 130 drottningar totalt från avelsgrupper (Buckfast).

Jag är kanske lika naiv som alla andra och har en tro på hur det blir bra här och nu. Så länge man upprätthåller intressanta kriterier i en stor population med rätt många bigårdar och samhällen och ser framsteg är man relativt nöjd. Mindre bra samhällen försvinner och ersätts med flera nya. På sikt får man god ordning på sina bin och sin honungsproduktion.

Den dagen det blir problem med all insnävning i biaveln har i alla fall inte jag samma insnävning. Det är bara en tidfråga innan olika virus och annat får mera fäste bland våra bin och hela systemet gungar när samhällena blir mindre för varje år. Såg en del av detta i Danmark och Tyskland. Devicen Starka samhällen = små problem, svaga samhällen = stora problem är fortfarande helt korrekt och applicerbar.

Men en del insnävning har jag ju köpt då jag köper in avelsmaterial och på så sätt påverkas genetiken också med inköpt material till bigårdarna.

Men så länge bina producerar bra, jag har stora samhällen på 7-8 lådor, bina är fromma med några få undantag (något stökigt samhälle som rekonstrueras) är jag nöjd.
Jag har sluppit svåra sjukdomar samt Nosema och Kalkyngel, det fanns ofta kalyngel när jag hade t ex Carnica. Bina bygger fint med några undantag där också. Buckfast är några hejjare på att bygga samman ramarna så att man knappt får isär lådorna, det stör mig.
Bina kokar inte längre som förr och arbetet på sommaren fungerar bra med ramarna, de bryr sig inte om att jag är där och lyfter på ramarna.

Så förklara vad som är rätt eller fel inom biaveln med så mycket åsikter att det nästan 3:e världkriget bryter ut så fort det blir diskussioner mellan vissa människor.
Jag tror på en annan enkel om än omdiskuterad approach och behålla ett bruksbi som fungerar i bigårdarna vitala vid god hälsa som biodlaren är mycket nöjd med. Jag tror på bredd, en stor bredd.

Ett sätt att få den och lyckas är att regelbundet köpa in drottningar från avelsgrupperna, de säljer gärna!! Och fortsätta dra fram bra bruksdrottningar med utvalda drönare från flera utvalda samhällen, blanda dessa och skapa någon slags maximal divergens.

Inseminationstekniken gör bara allt så mycket enklare. Storleken på samhällena hänger också ihop med inseminering och urvalspriciperna vid val av lämpliga egna drottningar till avläggare mm.

Jag förstår fortfarande inte vad du använder semineringen till. Som jag ser det hade du fått lika bra eller bättre resultat med hänsyn till genetisk variation mm om du istället för att seminera dina döttrar till de inköpta avelsdrottningarna hade friparat dessa i din egen bigård.
Jag håller helt med dig om att inavel är att stort problem inom den svenka biaveln. Förmodligen är det samma förhållande i vår omvärld. Det är alltför mycket linje tänkande. Detta med lingeavel har kritiserats av Dr Bienefeldt i en artikel i Bitidningen som du kanske läst.
För min del har jag löst problemet med  att arbeta i en avelsklubb som sedan starten haft målet att ha en bra balans mellan inavel och utavel. Detta har medfört fördelar. Vi har med stor fördel kunnat använda seminering med drönare från bara ett avelssamhälle för en serie drottningar. Genom att vi har bra stamtavlor så har vi kunnat undvika inavel och inte sett någora tecken på sk skottyngel. De seminerade avelsdrottningarna har under de 20 åren vi seminerat haft i stort samma honungsproduktion som de friparade.
Fördelen med semineringen är att vi varje år har vi kunnat använda ytterigar en 5 -10 drönarsorter som vi själva tagit fram och som vi har full kännedom om utöver de 2 – 3 drönarsorter som funnits tillgängliga på buckfastparningsstationerna . Därigenom har vi i klubben kunnat hantera inavelsproblematiken.
Vi har på så sätt kunnat driva avelsarbete både på drönarsidan och på drottningsidan vilket gör det hela snabbare och effektivare.
Här kommer inseminationtekniken verkligen till nytta inom biaveln.

När vi kommer till frågan om binas könsalleler så tror jag att det är lätt att bli alldeles för fokuserad av vad som vi ständigt får läsa om i bitidningar och biböcker.
Att en drottning parar sig med många drönare är en konsekvens av att drönarna är dåliga. Drottningen måste flyga ut vid flera tillfällen för att kunna fylla upp sin sädesbehållare. Om drottningarna träffar bra drönare så blir det ett mindre antal parningar. Detta är som jag uppfattat situationen.
Om en grupp bisamhällen isoleras, tex på öar eller i dalar, så att inavel uppstår, då kommer samhällena att bli inavelsdegenererade och drönarna blir dåliga spermaproducenter. Dessa bin vars drönare är dåliga kommer att ha större överlevnadsmöjligheter eftersom drottningarna får en blandning av 20 – 30  eller fler drönararvsanlag. Sannolikheten blir då större för att några syskongrupper som har goda egenskaper kommer att finnas i samhället.
Driver man avel med största möjliga utavel så föreligger inte  behovet av flerparning på samma sätt. Alla sykongrupper har goda egenskaper i ett bra avelsarbete.
Detta förmodar jag ar orsaken till att vi kan seminera med drönare frå ett samhälle utan problem. Det är i en situation med inavel som flerparning är mest värdeful.