Avelsarbete

Ligusticabiet – det gula biet

Ligusticabiet har sitt ursprung i Norra Italien närmare bestämt i Ligurien. Biet har en kombination av egenskaper av stort ekonomiskt värde och dess universella egenskaper har gjort biet populärt och spridits över världen.

Redan före 1920-talet började importen till Sverige. 1949 upphörde denna pga kvalstersjuka. Efterhand ökade i stället importen från USA under 50-60-70 talen. Importen var betydande. Drottningarna lanserades under många olika benämningar som ex ”Starline”-drottningar och Taberbin.

Bina blev mycket populära med sina goda egenskaper som svärmtröghet, fromhet, kakfasthet och samlarförmåga, vilket gällde både rena Ligusticabin och korsningar. Detta tilltalade både yrkesbiodlare och den småskalige biodlarens behov som ingen annan ras gjort. Detta bidrog också till Ligusticabiets dna spreds över hela landet. Biets färgsättning kan variera från mörkt läderfärgat till ljust gult pga. parningar mellan olika Ligusticastammar.

Flera mycket duktiga Ligusticaodlare insåg biets betydelse och gick ihop och bedrev med stor noggrannhet och framgång avel efter det sk gula italienska biet. Även Sveriges Biodlares Riksförbund drev en egen avelsstation i Hov i Östergötland där största delen av bina var av rasen Apis mellifera Ligustica. På så sätt kunde SBR erbjuda medlemmar bra drottningar och därmed sprida goda arvsanlag till övriga Sverige.

För att behålla denna kunskap och utveckla en hög avelsstandard bildades LigusticaBiodlarna 1995. Föreningen är mycket seriös och aktiv i sitt arbete och driver flera olika viktiga projekt bland annat mätning av vingindex för att säkerställa biets renrasighet samt varroakontroll/mätning för att reducera antalet kvalster och virusskador. Genom våra parningsstationer och parningsplatser, som är grunden för avelsarbetet, bidrar vi praktiskt med att stötta det viktiga VSH-arbetet.

Med dagens miljöpåverkan och framtidens avel i form av korsningsavel är vi övertygade om att det italienska biets goda resultat med de flesta raser, kommer att spela en viktig roll  även i framtiden, med sin allroundförmåga.

Efter allt vårt fina avelsarbete och importer tidigare genom åren har vi nu ett mycket stabilt Ligusticabi som är väl anpassat för vårt nordiska klimat.

För att säkerställa att detta viktiga avelsarbete bevaras, behöver vi bli ännu flera Ligusticabiodlare. Är du intresserad av att bidra så kontakta styrelsen@ligustica.se eller gå in på vår hemsida www.ligustica.se.

LigusticaBiodlarna

Carnicabin… Lugna, produktiva och livskraftiga

Carnicabiet kommer från Östalperna och Balkanområdet. Detta område har stor variation i vegetation och flora. Det finns allt från milda områden till bergs- och alpzoner. Dessa kontrasterande klimatzoner har format Carnicabiets förmåga att, på mycket kort tid, anpassa sig till alla förekommande miljöer på vår jord.

De delvis mycket karga och hårda miljöbetingelserna ställer stora krav på Carnicabiets motståndskraft mot sjukdomar samt främjar sparsamhet och därtill en enorm, explosionsartad utvecklings- och fortplantningsförmåga: egenskaper som är nödvändiga för att samhällena ska kunna utnyttja kortvariga dragkällor för sin överlevnad.

Vid 1900-talets början exporterades en hel del Carnicabin eller Krainer, som de också kallas, till bland annat Sverige. Det var driftiga bihandlare i Krajna och Kärnten som skickade Carnicasamhällen i behändiga trälådor (krainerlådor) över hela världen. Järnvägsnätets uppkomst och utbredning bidrog till att detta blev möjligt.

Carnicabina blev snabbt populära i dåtidens svärmbiodling. De var lika vitala och övervintringsdugliga som de nordtyska hedbina och dessutom var de fromma och lätthanterliga. Båda raserna var svärmvilliga, en egenskap som prisades högt på den tiden. I gamla annonser kan man läsa att minst tre svärmar garanterades redan första året.

I takt med den moderna ramkupans utbredning ändrades dock snabbt önskemålen om binas egenskaper. Nu var det inte längre svärmlusten som var intressant, utan man efterfrågade tvärtom bin som inte gick i svärm därför att man ville ha stora samhällen som kunde fylla upp volymen i de nya kuporna och ge stora honungsskördar. De dåvarande producenterna av Carnicabin var inte förberedda på dessa nya krav och Carnican kom att få rykte om sig att vara ett otämjbart svärmbi.

Återupptäckten av Carnicabiet skulle dröja ända fram till andra världskrigets slut. Under tiden hade ett idogt avelsarbete resulterat i Carnicastammar som väl svarade upp emot kraven som biodlarna ställer idag.

1990-talet bildades Svenska Carnicagruppen som sedan dess bedrivit avelsarbete med Carnicabin. Regelbundet importeras drottningar från Österrike och Tyskland vars döttrar paras på föreningens parningsö eller parningsområde.

Varroans inträde i Sverige har, liksom för alla honungsbin, haft stora konsekvenser. Bina behöver behandlas mot kvalstret som alla drabbade samhälle, och det görs nu förtiden med myrsyra och oxalsyra.

Fakta om Carnica

• Rasen kännetecknas av en medelstor och slank kropp.
• Färgen är mörk och hårbeklädnaden tät med karakteristiska gråa tvärband på bakkroppen.
• Arbetsbinas cubitalindex är 2,4 – 3,0.
• Tunglängden är 6,4 – 6,8 mm.
• Samhällenas vårutveckling går mycket snabbt.
• Bistyrkan når sitt maximum ofta redan på försommaren och går tillbaka relativt tidigt på högsommaren.
• Samhällena är relativ små under övervintringen och klarar sig i regel bra på ganska små mängder foder även under jämförelsevis svåra klimatiska betingelser.
• Bina sitter lugnt på kakorna och är godmodiga.
• De använder propolis ytterst sparsamt.
• Carnicabin kan väl utnyttja en sparsam vegetation.

Svenska Carnica Gruppens hemsida: https://carnicagruppen.jimdo.com/

Svenska Carnicagruppen

Buckfastbiet – ett ekonomiskt blandrasbi

1968 togs de första F1 Buckfast drottningarna in till Sverige från en kommersiell odlare i Texas USA, med för tiden sensationella resultat. En grupp svenska biodlarentusiaster ville odla från renparat material och kontaktade samma år munken Broder Adam i Buckfast Abbey som avlat bin i klostret sedan år 1915. En kakbit med ägg och larver hämtades hem. Broder Adams arbete startade när det inhemska engelska biet höll på att duka under av trakékvalster. Han reste runt i Europa och norra Afrika för att samla på sig drottningar från olika raser och stammar med egenskaper som kunde korsas in i resterna och rädda det engelska biet. Ända till 93 års ålder testade han olika parningar och lade grunden till det vi idag kallar Buckfastbiet.

Från den kakbiten och flera kommande startades 1975 den första parningsstationen på Aspö i Blekinge med Buckfast drönare. Strax efteråt öppnades även Hasslö. Inledningsvis försökte man bevara ursprungsmaterialet och återkorsades drottningarna öarna emellan med hög andel inavel. Man utformade en stamtavla för att kunna se bakåt i genarationerna och hålla koll på släktskapet. Fler kakbitar hämtades hem och till sist hade Svenska linjer arbetats fram med tre genarationers stationsparning eller insimenation. Testserier sattes upp för att kunna ha ett bra urval till drönarmödrar där fromhet, svärmtröghet och samlariver skattades högt.

1987 upptäcktes varroan på Gotland för första gången i Sverige. När den kom till södra Sverige 1991 satte den stora hinder för både stationsparningar och testverksamhet då landet delades in i olika varroa zoner. Samma år bildades Föreningen Svensk Buckfast. Buckfast odlarna överlevde sitt avelsarbete genom att hämta larver från reservplatsen Skärva. När varroan spred sig norrut blev det lättare igen att åka till parningsstationerna. Mätning av mängden varroakvalster före och efter honungsskörden tillkom som ett av bedömningskriterierna efter varroans intåg. Fler stationer har tillkommit, i dagsläget har vi fyra stycken. Aspö, Hasslö/Ytterön, Ven och Vendelsö. De senast åren brukar 1500-2000 drottningar paras på stationerna och Buckfastbiet är spritt över landet.

Vad som karakteriserar ett buckfastbi är fortfarande Broder Adams avelsmål sedan 1919. De ska ha god fruktbarhet, flit eller samlardrift, motståndskraft mot sjukdomar, svärmtröghet. Till det tillkomer två egenskaper som påverkar biodlarens arbetsmiljö, godlynthet och kakfasthet Ett gott buckfast bi ska heller inte vara väderberoende, utan kunna hanteras även i dåligt väder eller vid behandling sent på dagen. Buckfastbiet är framavlat för att möjliggöra en honungsproduktion med minskad arbetsinsats och högt utbyte. Buckfastbiet är inte en ras, utan en avelsmetod. Till ett lönsamt bi helt enkelt.

Föreningen Svensk Buckfast
www.buckfast.se

Det nordiska biet i Sverige och räddningsarbetet

Det nordiska biets historia i Sverige börjar någon gång efter inlandsisens försvinnande. Sannolikt så snart nektargivande växter hade etablerat sig och förutsättningar för lämpliga bostäder fanns. Det hade ”övervintrat” i något isfritt område i södra Europa och spred sig efterhand till ett enormt område norr om Pyrenéerna och Alperna från de brittiska öarna i väster till Uralbergen i öster. Här i norr var förekomsten av stora ekar en begränsande faktor. När halmkupor kom i bruk kunde nordgränsen avsevärt flyttas och även göra det möjligt att exportera ”vårt” bi till Finland vid slutet av 1700-talet. Men troligen fanns de nordiska bina naturligt i den sydligaste delen av Finland redan.

Hur viktiga bina var förstår man av landskapslagarna från medeltiden, där rätten till bisamhällen i skogen noga reglerades.

Det nordiskas biets anpassning till klimat och flora i detta enorma område finslipades under tusentals år och det är först under det senaste seklet som andra underarter började importeras till vårt land. De egenskaper som det nordiska biet äger i sina gener är något som biodlare i landet insett och under starkt tryck från de sydliga underarterna, kämpat för att bevara.

Det nordiska biets egenskaper handlar bland annat om god överlevnad och liten foderförbrukning under vintern. Det är ett snålt bi som klarar perioder av klena drag och även extremt lång vinterperiod. Det väntar med yngelsättningen till efter vårrensningen och tills det finns pollen att hämta hos de första vårblommorna. När sälgen slår ut startar en stark utveckling som fortsätter med andra salixarter, lönn, fruktträd, maskrosor och i början av juni med hallon, som i stora delar av landet är den viktigaste dragväxten tillsammans med mjölkört och ljung. De behåller bistyrkan över dragfria perioder till ljungdraget. Anpassningen till ljung visar sig genom att våra nordiska bin kan övervintra på ljunghonung. När ljungdraget är slut upphör äggläggningen och när det är dags att gå i vinterklot är i regel allt yngel utkrupet. De sitter sedan i ett tätt vinterklot och inväntar våren.

Det nordiska biet är ett långlivat bi, där färre bin kan dra in lika mycket honung som ett kortlivat bi med större antal dragbin. Yngelrekryteringen behöver då inte vara så stor, vilket tillsammans med den långa yngelfria vinterperioden innebär sämre förutsättningar för varroakvalstret att föröka sig.

Från att under flera tusen år ha varit det enda bi i landet ledde hundra år av importer av andra underarter, främst det italienska biet, till nästan total utrotning av det nordiska biet. Det räckte inte med att det fanns entusiaster, som ansåg det nordiska biet som det bästa. De ”gula” bina trängde sig in överallt och snart var det vanligaste biet ett aggressivt och svårhanterligt bi som ingen ville ha. Styrkan inom den svenska biaveln fanns hos de som satsade och saluförde importbina och tillgängligheten av nordiska bin och drottningar var närmast obefintlig.

När Hilding Gustavsson i Umeå inbjöd till möte för att diskutera hur det nordiska biet skulle kunna räddas 1982 anmälde sig över 100 personer.  Mötet ledde till flera goda initiativ, bl a att Lurö parningsstation i Vänern startade 1984. Detta ledde till stora förhoppningar hos många nordbiodlare, som dock inte infriades. Drönarmaterialet var inte av fullgod kvalité och det väntade resultatet uteblev.

1989 gjordes ett förslag till en nationell räddningsplan som presenterades för Statens genbanksnämnd, som uppdrog åt Ingvar Arvidsson att ta ansvar för ett nationellt räddningsprojekt. Detta inleddes 1990 med att en ledningsgrupp bildades, en landsomfattande inventering genomfördes, biprover analyserades för att genom vingmätning avgöra rasrenheten för att kunna bedriva ett avelsarbete. Det nordiska biet som av många betraktades som redan utrotat visade sig ha, visserligen begränsade, men ändå goda stammar i främst Jämtland och Västerbotten. Genom stort engagemang kunde kluster spridda över landet bildas, renparningsområden och genpooler skapades, ett avelsprogram togs fram, avel med inriktning på rasrenhet, gott temperament, friskhet m.m. med sikte på att rädda det genetiska arvet och de goda egenskaperna hos det nordiska biet.

Arbetet skedde inom Projekt NordBi, som 1997 uppgick i Föreningen NordBi. För att skapa kontakter mellan alla nordbiodlare startades 1992 tidningen NordBi-Aktuellt, som utkommer med 2 nummer per år, en konferens hålls vartannat år. Engagemanget för det nordiska biet kan bl a avläsas i medlemssiffran som ligger kring 600. Allt fler vill övergå till att ha nordiska bin, vilket inte alltid är så lätt. I Sverige dominerar idag buckfastbiet och att öka hybridiseringen med ytterligare en ras/underart är inte att rekommendera. I norra Sverige är förutsättningarna bättre och där sker en återetablering i f.d. nordbiområden, där många biodlare nu gläds åt att det lämpligaste och bäst anpassade biet nu är tillbaka.

Besök gärna Nordbis hemsida http://www.nordbi.se/

Föreningen Nordbi