Framtiden: Att gå hand i hand med traditionen

2019-01-15

En envis dotter och en annons om  ”uthyrning av bin” ledde till att Åke Ferm blev biodlare. Nu har hans svärdotter Nina Ferm fått samma intresse.
-Man får helt enkelt gå åt det hållet som livet öppnar sig, säger Nina.  Hon är ny biodlare och hennes svärfar, Åke Ferm är ålderman när det gäller biodling.

Nina har levt bredvid Åke och hans biodling i över trettio år.

-Jag har inte varit så jätteintresserad tidigare. Nu är barnen vuxna och Åke börjar bli till åren. Då såg jag en anledning till att själv bli biodlare, säger Nina.

Nina studerar på Yrkeshögskolan för Biodlare i Höör. Den 2-åriga utbildningen för att bli yrkesbiodlare.
Parallellt arbetar hon som personlig assistens.
-Jag känner att nu är det dags att gå vidare i livet och allt finns ju här på gården tack vare Åke, säger hon.

Hon ser möjligheter som företagare med biodling som näring.

Gården där stora delar av familjen bor ligger ute på landet strax utanför Sätila. Söderut inåt landet från Göteborg. Husen på gården ligger inte längre ifrån varandra än att de kan de kan vinka till varandra. På gården bor Åke i det ena huset med ett av barnbarnen, Emil, i en lägenhet.  I det andra huset bor Nina tillsammans med sin man tillika Åkes son, Sven-Erik. Även där har en av sönerna valt att bo, Filip.

Åke Ferm har ungefär 35 samhällen med Buckfast bin. Han odlar även drottningar.

-Ibland blir det en drottning över, då kan jag ju inte ha ihjäl dem, och det blir avläggare menar Åke.

Trots sin ålder, 85 år, är Åke fortfarande aktiv i styrelsearbete. Han är kassör både för Marks Härads biodlarförening och för Sjuhärads distriktet.

Äpplet faller ej långt inom familjen. I dagarna tackade Nina ja för förtroendet att bli sekreterare i Marks Härads bf, sedan tidigare är hon ledamot i samma distrikt som svärfar Åke.

Åke Ferm är rätt så ung som biodlare. Blott 34 år har han ägnat sig åt detta. Han berättar för oss i skuggan av äppleträden hur det gick till.
-1983 kommer min yngsta dotter hem från gymnasiet och säger ”vi ska bli biodlare”.

Jaså, sa Åke samtidigt som han tänkte på hur han den där sommaren på 1940-talet blivit rejält stungen när han hade den dåliga smaken att sticka in ett långt grässtrå i en bikupa.

Veckorna gick. Tills han fick syn på en annons i tidningen LAND.

-Jag läste i annonsen att man kunde hyra ett husdjur. Ett antal djur var uppradade. Marsvin, ankor, höns. Längst ner stod det att man också kunde hyra bisamhällen, berättar Åke.

Åkes dotter Lena ringde på annonsen och dagen efter stod det ett bisamhälle på gården. Varje vecka kom det en erfaren biodlare till Åke och hans familj hyrda bin.

-När hösten kom ville biodlaren sälja sina samhällen till mig. Jag sa nej till en början. Men i december såg jag en annan annons i Markbladet. Denna gången var budskapet att man kunde anmäla sig till nybörjarkurs i biodling. Lena och jag anmälde oss. Jag köpte bisamhällena och sedan har det fortsatt, berättar Åke.

Åke verkar vara en man som många spontant känner tilltro till. Bara två år efter att han blivit biodlare blev han tillfrågad att bli Bitillsyningsman.

-Är ni inte riktiga, sa jag. Men så blev det och en dag kom de med en låda med bröte. Året efter att jag blev tillfrågad gick jag utbildningen för bitillsyning, säger Åke.

Han berättar att det var Ingemar Friis som höll i utbildningen i Växjö.

-I 21 år var jag Bitillsyningsman.

Förutom styrelseuppdrag, Bitillsyningsman har han också varit föreståndare för parningsstationen på Vendelsö.

-Det är jag fortfarande men har nu sagt upp mig, säger Åke med pillemarisk blick.

Åke Ferm berättar underhållande hur han ramlat in på det ena styrelseuppdraget efter det andra.

-Jag har varit ute och seglat i biodlarsvären en helt del. 18 riksförbundsmöten har jag hunnit med, säger han stolt.

Eller sa han biodlarsvärmen?  Drottningsodling har varit något som Åke arbetat med under många år.

-1983 tog jag fram 43 drottningar, berättar Åke samtidigt som han visar upp en av sina drottningodlingskupor.

Vad tycker ni är tjusningen med bin?

Den sociala samvaron att träffa folk med olika uppfattningar. En del har käpprätt fel och då är det riktigt roligt att övertyga dem, säger Åke muntert.

-Att alla har samma intresse och utbytet av kunskaper. En del i föreningen har hållit på i herrans massa år, säger Nina.

Åke berättar om vad som har hänt under de åren som han har varit biodlare. Bland annat om de sjukdomar som dessvärre drabbat bina och biodlingen. När Varroan upptäcktes på Gotland på 1970-talet.

-Det är viktigt att folk tänker längre än till sin egen ögonfröjd och vinning. Att vi alla tänker på framtiden här på jordens yta, säger Åke.

Han säger också att det finns de som så fort de ser en maskros i gräsmattan snabbt tar bort dem. Var istället rädda om maskrosorna. Har du en trädgård läs på vilka växter bin har nytta av. Många småbönder som vi bör så växter för pollinering i kantzonerna. Bina är en av våra viktigaste djur, säger Åke.

Vi tar en promenad. Intill oss virvlar en av Ninas hundar glatt.
Vi går till en av hagarna. På vägen dit passerar vi flera bikupor. Vi kommer fram till hagen med gårdens fjällkor.

-Korna hjälper till med att hålla landskapet öppet, säger Nina samtidigt som hon klappar en av korna på mulen.

Hennes mål är att i framtiden kunna försörja sig som biodlare. Hon har Åke nära som läromäster förutom sina studier.

-Det märks att jag är till åren kommen. Jag har hunnit med en del.
Jag är kroppsligt välmående och det har jag i högsta grad biodlingen att tacka för, säger Åke.

Text och foto: Mia Karlsvärd