I september 2018 bevisade Motta et al. att binas tarmbakterieflora verkligen påverkas av glyfosat i koncentrationer som finns i naturen och att arbetsbin dog tidigare. Detta borde leda till restriktioner i användningen av glyfosat. Diskussionerna om världens vanligaste växtgift, herbiciden glyfosat, har pågått i många år. På senare år har Biodlarna varit särskilt aktiva för att få glyfosat förbjudet.
I Bengt Nihlgårds artikel får man en bra sammanställning av medlets användningsområden. Tyvärr används det alldeles för mycket och på fel sätt i Sverige.
Det har länge diskuterats i hela världen om det vanligaste ogräsmedlet, Roundup, som innehåller glyfosat, kan vara farligt. Det har försäkrats vara ofarligt för däggdjur i årtionden och en svensk företrädare har t o m druckit av en sådan lösning för att illustrera att det var ofarligt. Det gick inte så bra för den personen har jag hört, men då skyllde man på annat.
Själva får vi i oss ämnet eller dess nedbrytningsprodukter i den mesta odlade maten, undantagandes ekologiskt odlat. Därför kan man finna glyfosat i urin, avföring och i kroppen hos nästan varenda människa på Jorden. I USA dessutom i bröstmjölken hos 30% av ammande mödrar.
Glyfosat är nämligen ganska resistent och har i naturen en halveringstid på allt från några dagar till upp mot ett halvt år i vissa jordar. Spår av Monsanto´s växtgift är alltså världsvida spritt. Det finns idag framför allt i Roundup-tåliga GMO/GE-grödor av såväl majs och soja, som alfalfa, bomull, durra, raps och vete. Dessa grödor behandlas oftast rikligt med Roundup eftersom ”ogräsen” blir svårare och svårare och grödorna innehåller därför också höga halter av glyfosat, som man tidigare inte trott skulle spela någon roll för konsumenten.
Som biodlare har vi tidigt varit emot Roundup eftersom det tar död på växtarter som trivs och blommar i olika grödor, och när man sprutar så är det svårt att undvika diken och vägkanter, som därigenom också utarmas på blomväxter. Men nu har det kommit fram tydliga vetenskapliga rön som indikerar hur delikata samband kan störas av glyfosat, nämligen genom att bakteriefloran och mineralnäringsupptag i tarmarna kan påverkas (Samsell and Seneff, 2013).
Bakterier i våra tarmar är vi helt beroende utav för vår matsmältning och det finns normalt 10 gånger fler nyttiga och nödvändiga bakterier i vår kropp än det finns kroppsceller. Glyfosat visar sig blockera en metabolisk process (”shikimate”) hos bakterierna (t ex Laktobacillus sp, mjölksyra-bakterier) som gör att de inte fungerar som de ska, vilket medför att proteinomsättning och upptaget i tarmen av aminosyror och proteiner störs. Istället kan bakterier som inte är så bra för oss etableras (t ex Salmonella sp). Det visar sig också att andra giftiga ämnen, som normalt avgiftas i tarmarna av de nyttiga bakterierna, inte blir omhändertagna.
Ytterligare en nackdel är att glyfosat binder sig kemiskt till många viktiga mineralämnen genom kelatering och då förhindras upptag även av dessa mineraler. Följden kan bli långsiktiga rubbningar i kroppen, viktiga kanske framför allt för unga människor som får i sig glyfosat redan före födseln genom modern. Det anses t ex att glutenallergi kan vara en följd av denna påverkan.
Särskilt oroade är man i USA, för där odlas mycket GMO-majs och GMO-soja, vilka getts en sådan specifik genetik att de tål Roundup även i hög koncentration. Forskarna har konstaterat att riskerna för utvecklande av ett antal sjukdomar visar koppling till glyfosat-konsumtionen. Det gäller: Autism, allergier av olika slag (ex glutenallergi), tjocktarmscancer, Parkinsons sjukdom, inflammationer i tarmarna som ger diarréer, Crohns sjukdom, colitis, kärlsjukdomar, sterilitet, multipel skleros, fetma, depression, Alzheimer m m.
I Argentina är man också speciellt oroade, eftersom man fått en kolossal ökning av antalet cancer samt missfall, defekter och sjukdomar hos nyfödda, särskilt i områden med hög andel odlade sojafält. Orsak kan vara även koppling till övriga ingredienser i Roundup, ingredienser som kan variera, men som visats ha stor betydelse för giftigheten.
Detta har förvisso startat en debatt om nyttan av detta tidigare så prisbelönta ämne. Monsanto hävdar givetvis att rönen är ovetenskapliga, trots att en fysiker har smulat sönder deras artikel på en blogg (Eric Hall 2013). Men forskarna har utfört försöken på råttor och de verkar tillförlitliga enligt min mening. Efter att ha sett en intervju med Seneff, gjord av en kunnig vetenskapsjournalist, känner man sig övertygad.
Som biodlare drabbas man omedelbart av misstanken att glyfosat även påverkar mjölksyrabakteriernas existens och omsättning hos bina. De är ju i högsta grad i behov av mjölksyrabakterier (13 arter LAB) för sitt immunförsvar och för den jäsningsprocess av insamlat pollen som gör att larverna får i sig tillräckligt med proteiner.
En störning av LAB är därför en bidragande orsak till ett bisamhälles dåliga utveckling. För Roundup kan uppträda lite varstans i vår miljö idag härstammande från åkermarkerna, men givetvis mest i GMO-grödor av majs och soja där bina kan hämta pollen och kanske även nektar hos den annars självfertila sojaplantan. I USA och Canada finns f n ett ohämmat bruk av GMO-grödor och Roundup. I USA är 90% av majs, soja och sockerbetor GMO-grödor.
Det finns inte mycket kvar (ca 5%) av de tidigare så blomsterrika nordamerikanska prärierna som var en förutsättning för ett rikt insekts- och fågelliv eftersom där erbjöds varierad pollenkost för insekterna.
Ett ytterligare problem kan vara Bt-toxin, ett gift av Bacillus thuringiensis som lagts in i GMO-majs och GMO-soja. Det har visat sig att detta ämne inte bryts ner i tarmarna så som påståtts, utan man har i en kanadensisk studie funnit det i 93% av studerade gravida kvinnor.
Vad det har för effekter på människor är än så länge ett frågetecken. Vad gäller effekter på bin så är det starkt negativt för dem att få i sig pollen med Bt-toxin. Det skadar generellt insekters tarmsystem, yngel kan dö och vuxna får lättare angrepp av diverse tarmsjukdomar, t ex Nosema hos honungsbina.
I Vermont har man antagit en resolution som säger att all mat som innehåller GMO-produkter måste märkas. Det skedde genom en lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2016. Detta har skapat ett våldsamt motstånd genom en särskild motståndsorganisation, GMA (Grocery Manufacturers Association). Det råder enligt GMO-motståndarna (fritt översatt): ”ingen tvekan om att GMA – för sina medlemmars bästa – försöker stoppa konsumentens rättigheter och vill kontrollera US-matpolicyn för att försäkra sig om att subsiderad, genetiskt modifierad och kemiberoende, starkt processad skräpmat får existera status quo.
Tänk på detta: de primära GMO grödorna är majs, soja och sockerbetor. De primära ingredienserna i den processade maten härifrån är majs-sirap med högt fruktosinnehåll, hydrogenerade vegetabiliska oljor (transfetter) och raffinerat socker.
Lägg till alla pesticider och farliga gödselmedel som används i detta kemiska jordbrukssystem och man har den perfekta formeln för död, sjukdomar och miljö-förstöring.”
Det diskuteras inom EU att man ska tillåta GMO-foder av just anledningen att det skulle vara ofarligt.
LRF och Mejeriföretagen tycks vara positiva till att korna får äta billigare GMO-soja som innehåller ganska höga halter av glyfosat. Man har i USA mätt halter på t o m över 20 mg/kg, vilket är väldigt mycket.
Men genom EPA (USAs Naturvårdsverk) har man gett tillstånd för mat att hålla halter på 40 mg/kg, istället för som tidigare max 20 mg/kg. Nilsson (2010) hade tidigt oerhört kritiska synpunkter på sojans innehåll av ämnen som är speciellt olämpliga för barn. Han har sammanställt kunskaperna om sojans kemi och innehåll av onyttiga, t o m farliga ämnen. Till dessa ska alltså nu läggas glyfosat, vars negativa effekter han förmodligen inte hade kunskap om 2010.
Jag hoppas allas inställning kan påverkas av Samsels och Seneffs rön om glyfosat från 2013 och att man läser Nilssons kritiska sammanställning om soja och förstår vilka risker man som helhet utsätter särskilt barnen för. Att bin också påverkas negativt när de får i sig glyfosat, vilket är mycket sannolikt i jordbruksbygder, har visats av Herbert et al. (2014). Såväl inlärningsförmåga och minne verkar påverkas och det har givetvis stor betydelse för bisamhällets utveckling.
I september 2018 bevisade Motta et al. att binas tarmbakterieflora verkligen påverkas av glyfosat i koncentrationer som finns i naturen och att arbetsbin dog tidigare. Detta borde leda till restriktioner i användningen av glyfosat.
Bengt Nihlgård, Professor emeritus Lunds Universitet
